Skola för särbegåvade

Jag är särbegåvad.

Av en flicka 11 år
Att vara särbegåvad innebär att man har ett iq-poäng som är över 130. Det innebär också att man uppfattar allt på ett helt annat sätt, känner mycket starkare känslor, mer sorg, mer förtvivlan. Om man är särbegåvad känner man sig alltid annorlunda, när man arbetar och är klar med en uppgift långt före alla andra undrar man vad det är för fel på en, varför man är så konstig. När man är särbegåvad oroar man sig mer än andra. En person som är särbegåvad tänker ständigt, det är som ett ständigt virrvarr av ljud och intryck som är omöjligt att stänga av. Den ensamhet som särbegåvning medför är obarmhärtigt stark. Det är svårt att hitta andra särbegåvade att vara med.

Jag tycker verkligen att det borde finnas speciella skolor för särbegåvade barn! Särbegåvade barn förtjänar också att få lära sig saker i skolan! Särbegåvade barn borde också få ha vänner!

Jag tycker att det är orättvist att det finns speciella skolor för barn som ligger 30 iq-poäng under medelvärdet, när det inte finns speciella skolor för barn som ligger 30 över medelvärdet. Jag tycker att man borde införa skolor för särbegåvade barn eftersom det är svårt och jobbigt, ibland rent plågsamt, att gå i en vanlig skola som särbegåvad.

Det är väldigt jobbigt för ett särbegåvat barn att gå i en vanlig skola. Risken för mobbning är överhängande, detsamma gäller utfrysning. De andra barnen tycker ofta att det särbegåvade barnet är konstigt och obehagligt, och låter därför inte det särbegåvade barnet vara en del av gänget. Detta leder till att det särbegåvade barnet börjar undra vad det gör fel, varför det är så konstigt, eller kanske varför det inte verkar passa in någonstans. Men de sociala problemen är bara ett av alla problemen. Det är nästan alltid så att de särbegåvade barnen lider av brist på stimulerande undervisning.

Det är ofta de särbegåvade barnen får höra att de överreagerar, jag fick t.ex höra att jag överreagerade en gång när en koja jag byggt med några andra elever blivit förstörd under en helg. Jag blev jätteledsen och satte mig på en sten och grät. Då tyckte de andra att jag överreagerade, men för mig var det en naturlig reaktion. Som sagt så känner särbegåvade starkare känslor, och för mig var den kojan det enda bra på skolan, därför blev jag fruktansvärt ledsen när den blev förstörd. Kojan var nämligen en plats där jag fick möjlighet att vara med de andra eleverna. Utan kojan var skolan ett rent helvete (det var den visserligen med kojan också).

Varje dag när jag skall gå till skolan önskar jag att jag kunde se fram emot det, men det kan jag inte. Jag tvivlar på att det finns någon särbegåvad som varje dag ser fram emot att gå till skolan. För hur vi särbegåvade än gör passar vi aldrig in bland vanliga barn.

Det är de särbegåvade som nog i framtiden kommer att bli våra forskare, uppfinnare och läkare. Skulle vi klara oss utan alla dessa personer? Vad skulle vi göra utan vacciner och mediciner? Borde vi inte hjälpa dessa personer när de växer upp, så att de kan utveckla sina förmågor på bästa möjliga sätt?

Jag vet att det finns de som säger att det inte är det minsta jobbigt att vara smart, att vi smarta borde vara tacksamma för de ”unika möjligheter” vi har!

Men om alla bara skulle tillåta sig att se hur det egentligen är, skulle det här vara vad man såg:

Ser du att det korta barnet (barnet med 30 iq-poäng under medelvärdet) får hjälp (en extra låda) så att det når upp till trädet och kan plocka sina äpplen? Du kan nog också se att det medelstora barnet (det normalbegåvade) står på en låda så att det kan plocka sina äpplen. Och jag tror även du ser att det långa barnet (det särbegåvade) står på en låda, precis som det medelstora barnet, så att hen får ont i ryggen och måste böja sig ner för att kunna plocka äpplena.

Jag tror inte att det skulle vara alltför svårt att göra så här istället:

På den här bilden kan du se att alla barn, utan problem, kan plocka sina äpplen.

Jag tror inte att det finns särskilt många personer som tycker att det här ser dåligt ut. Vore det i själva verket inte självklart att särbegåvade barn också får en möjlighet till bra och lärorik skolgång?

Jag tror att om vi alla hjälps åt kan vi införa speciella skolor för särbegåvade barn. Annars bör vi ställa oss frågan om vi verkligen tycker att alla människor är lika mycket värda!

Andra sidor i ämnet:

Filuren funderar: ”För vissa barn är inte den viktigaste frågan vilket betyg de ska få av skolan i morgon utan vilket betyg de skulle vilja ge till skolan idag.”