Ur särskilt begåvade barns verklighet
Lisa 7 år utbrister “De frågar bara om saker som alla redan kan, man behöver ju aldrig tänka efter! Jag får ju aldrig använda min HJÄRNA!”
Erik som går i sjätte klass var med på mötet med lärare och rektor. Han säger att skolan är som att sitta på en bussresa varje dag i sex timmar och titta ut genom fönstret vilket är oerhört tröttsamt.
Han säger vidare att på 10 minuter har han gjort de uppgifter som man skulle göra på lektionen, sedan sitter han sysslolös. Erik berättar också att han har alla rätt på proven och vet därför inte på vilken kunskapsnivå han egentligen ligger. Rektor säger då att de hade tänkt att sätta ut pärmar i varje klassrum med extrauppgifter. Bra, säger Erik. Då vill jag ha en på min bänk!
Dottern på 8 år har alla rätt på mattetestet, hennes reflektion är. “Jag gjorde det bra, men kunde ha gjort det ännu bättre”.
Sexåringarna är på introduktionsbesök i skolan och klassen som de ska börja i till hösten. Läraren ber barnen i klassen att rita sin familj. Maja frågar varför hon ska rita sin familj. Läraren säger – rita ett hus då. Maja frågar varför hon ska rita ett hus. Rita vad du vill då, säger läraren. När Maja och mamma går därifrån säger Maja: Det var nog ingen bra lärare – hon visste inte varför hon bad barnen att rita sin familj och hon ändrade sig hela tiden.
Mamma hämtar Mikael från skolan och läraren berättar att han larvat sig på lektionen och varit oförskämd. Det var i årskurs 2 och barnen hade pratat om det högsta benämnda talet och pratat om biljoner, triljoner osv. Mikael hade då sagt att det högsta talet är “gogolplex” och sedan ändrat sig och sagt att det måste vara gogolplex gånger gogolplex. Läraren hade då sagt till honom att sluta tramsa och ta lektionen på allvar. Mamma kollade upp vad gogolplex var och fick bekräftat att sonen hade rätt.
Kennet årskurs 6 har kommit överens med rektorn att få delta i Kemi i årskurs 8. Efter första lektionen på höstterminen söker han upp rektorn och säger att det nog inte var en så bra idé. Han berättar att eleverna hade pratat och stört läraren hela tiden. De var mer intresserade av vem som hade varit ihop med vem under sommaren mm. och inte vad lektionen handalde om (till historien hör att elevernas två första skoldagar på höstterminen hade avsatts just för detta – eleverna hade deltagit i aktiviteter som syftade till att lära känna sin nya klass och “prata av sig” så att de skulle kunna fokusera på undervisningen sedan).Nåväl – kemiläraren kommer i korridoren så rektor ber henne komma och säger att Kennet tyckte att lektionen var stökig. läraren säger då att det alltid är lite stökigt i början på terminen men att det blir bättre sedan. Då säger Kennet “säg till mig då det är lugnare så kommer jag tillbaka då, för jag vill ha lektion”.
Sixtens lärare sa att 8-åringen hade svårt att förstå talserier som 2,4,6,8… eller 5,10,15,20 och jag blev mycket konfunderad. Gick hem och testade sonen. Han hade inget som helst problem med några talserier alls, 7:ans, 9:ans etc, utan tyckte däremot att det var väldigt roligt och ville prova mer. Så jag visade på talserien primtal: 3,5,7,11,13… etc. Sixten blev väldigt road och frågade sen mycket kring primtal. “mamma, 71, är det ett primtal?”. Några dagar senare var jag med i klassen under några lektioner. Till lunch skulle barnen tvätta händerna. Halva klassen skulle göra det i klassrummet, andra halvan i tvättställen i korridoren. Fröken säger “nu delar vi in klassen i udda och jämna tal, udda tvättar händerna i klassrummet, jämna i korridoren”. Då utbrister Sixten glatt “Fröken! Fröken! Kan vi inte dela in oss i PRIMTAL istället!”. Fröken har ingen aning om vad han sagt varför hon bara bemöter Sixten med tystnad. Återigen har han sagt något konstigt.
Rasmus 6 år förundrad över frökens okunskap”-Månen är en död himlakropp. Det hade fröken glömt så jag fick säga det till henne! Hon hade GLÖMT det. Vårt solsystem består ju av flera miljarder döda himlakroppar.
Min son ville inte gå till skolan i årskurs 2 och vi fick träffa skolpyskologen. Hon förklarade då för sonen att han måste gå till skolan så han får bra på proven och bra betyg. Jag kommer aldrig att glömma hans svar “Jag lär mig inte för test eller för betyg, jag lär mig för livet. Jag vet inte hur du gör, men det är så jag gör.”. Storebrors råd till sin 2 år yngre bror vid skolstart. “Räkna inte för fort i boken, då får du bara en extrabok med likadana uppgifter”
Sexåringen är på introduktionsbesök inför start i Förskoleklass. Alla barnen sitter i en ring och lyssnar till fröken. “…och ni skall vara här i två timmar. Det är väl en lång tid?” avslutar fröken en mening. Sexåringen sitter tyst ett par ögonblick och funderar. Sedan riktar han sig allvarligt till fröken med orden: “Två timmar är 7200 sekunder…det är ganska länge” Fröken tittar först tyst på pojken, men frågar till sist “Har du räknat ut det där själv?” Sexåringen nickar glatt. Fröken ser besvärad ut.
Efter att dottern (2 år o 9 mån) ägnat större delen av helgen åt bokstäver sa jag:- Har du berättat för Matte att du kan flera bokstäver?
– Nej.
– Det kan du ju göra.
– Men Matte och Janna kan inga bokstäver! (Matte och Janna är hennes “fröknar”.)
När jag sen sa att de visst kan bokstäver såg hon mycket konfunderad ut.
Min dotter viskade till mig, när hon lärde sig att läsa och skriva sitt namn….”jag vill ha en lärare inte en fröken”
Matematikläraren delade upp eleverna i tre grupper en enkel, en medel och en svår och gav dem tre olika häften som de skulle räkna ur. I min sons grupp (den svåra) hamnade 5 elever. 3 av eleverna tittade på häftet och bad genast fröken om det medelsvåra häftet, en elev gjorde allt för att klara uppgifterna och fick 4 rätt av 64 tal. Min son hade ett slarvfel och fick 63 rätt. Dottern, 11 år reflekterar över sin uppväxt: -Jag har starka minnen från 4-5års åldern. Då kände jag mig som en vuxen kvinna. Jag ställde mig på den högsta kullen på dagis och tittade ut för att försöka se vad som fanns längre bort. Jag kände mig som en stor fågel som fanns inuti ett ägg…
BVC besöket för 4 års kontroll. Min dotter skulle räkna 3 klossar, när hon hade räknat tre började hon leta med ögonen om det fanns fler klossar, under bordet och runt omkring med blicken och tittade på mig lite fundersam. Hon kunde ju räkna till 13 men det fanns inte fler klossar i burken.
Vid hörseltestet var hon så snabbt att sköterskan gav en kommentar, att hon var verkligen snabb och det var svårt att hinna med. När hon skulle rita en gubbe började hon med att rita en ram till pappret, väldigt fokuserad och noga, och sköterskan upprepade instruktionen, hon tittade inte på henne, dottern svarade, jag vet. Sedan när hon blev klar med ramen började hon rita en fyrkantig gubbe, med fyrkantigt huvud, fyrkantig kropp, likaså armar, ben och fötter, händer och ansikte. “Här får du en robot”, säger hon till sköterskan.
Sonen: “Nä, jag tänkte rita något annat!”
BVCS: “Det kan du kanske göra sedan, men först skulle jag vilja att du ritade en gubbe.”
Sonen: “Okej, då ritar jag väl en OVANLIG gubbe dårå!” (Ritade något som inte alls såg ut som en gubbe.)
BVCS (lite oroad nu): “Kan du rita en ring? Gubben kanske har ögon?!”
Sonen ritar en prick (ingen ring).
BVCS: “Hur många ögon har en gubbe?”
Sonen: “Den här gubben har ETT öga.”
BVCS: (oroad och uppgiven): “Kan du rita ett kryss?”
Sonen bevärdigar henne inte ens med ett svar.
BVCS: (sista chansen innan hon plockar fram remissblocket 
) “Om jag ritar ett kryss kanske du kan göra ett likadant?”
Sonen tar sig samman och ritar ett kryss.
Jag lägger mig och tänker att det nog är dags att justera BVC-tantens uppfattning om sonen: “Du kanske kan skriva ditt namn?”
Sonen skriver sitt namn och läser sedan upp varje bokstav var för sig och berättar sedan med övertydlighet (som om han pratade med en mindre vetande): “Det står XX (namn).”
BVCS (tydligt lättad): “Oj, vad du är duktig! Du har skrivit ditt namn!”
Sonen tittar nedlåtande först på henne och sedan på pappret mellan dem: “Ja, jag har skrivit mitt namn. Och du har bara gjort ett kryss!”
Min dotter ritade av tavlan som användes till synkontrollen och skrev dit bokstäverna i den ordning hon kom ihåg dem. Det blev ingen gubbe! (4 årskontrollen BVC)
Mattias (5 år) sitter på diskbänken och hjälper sin mamma ställa disken i diskstället. Det är också ett bra tillfälle för lite “prat”. Sonen: Mamma vad betyder “genomskinlig”?. Mamma blir lite fundersam, inspireras av vattnet och säger att det är som vattnet, det finns där men syns inte, man kan se igenom det – som glas i ett fönster också. Jaha, du menar “transparent”, säger sonen. Mamman döljer sitt leende och fortsätter lugnt med disken.
Jag, mormor och Anders, då 4-5 år satt i bilen. Anders frågar vad det är som ger radion i bilen ström? Jag försökte förklara… något om motorn och bla bla… Då säger Anders helt plötsligt: Nu kom jag på det mamma, det är ju generatorn! Jag och mormor bara gapade, där lärde vi oss något.
Magdalena (1,5 år) sitter i fritidsgruppen. Fröken ritar en rektangel lite slarvigt och frågar barnen vad det är för figur. Alla svarar olika varianter av fyrkant och rektangel medan Magdalena lugnt svarar: “Det är ett parallellogram för du har inte ritat vinkelräta hörn.”
Frågade precis Kennet om han tyckte det var kul på NO:n nu när dom börjat med ellära. han svarar. “Ja han (läraren) har försökt lärt dom (klasskamraterna) om elektriska tecken, strömbrytare, lampor och batterier.”
Åttaåringen var superfrustrerad häromdagen. Det hade varit bråk mellan några barn i skolan (hon var inte med) och fröknarna hade satt upp nya sociala regler som var uppenbart omöjliga att följa för en liten plikttrogen pedant som min dotter. Förtvivlat utbrast hon “Mamma, jag vet att jag inte tänker som andra barn, men jag har kommit på att jag tänker inte som vuxna heller!”
Sonen har hela tiden protesterat mot veckans ord och skrivit högst motvilligt. Läraren har velat att han ska skriva meningar m fler än fyra bokstäver och vi föräldrar har fått som mål att hjälpa sonen med det. Jag har tänkt att det kanske är handstilen och bristande fantasi som gjort övningen jobbig för sonen. Men idag, då han fyller 9, tänkte jag att jag testar lite hederlig gammal muta. 2kr per ord i den längsta mening han kan få ihop. Då blev det helt plötsligt 31 ord. 62 kr fattigare och full i skratt skulle jag nu gärna betala ytterligare för att få se lärarens min när hon ska rätta hemläxan… Tänk vad lite motivation kan göra. Och tänk vad även jag gick på sonens “bluff” och totala underprestation.
Dottern, blivande 5-åring, gick igenom en utredning på BUP för sin frustration på förskolan. Pedagogiskt förklarade jag att “- vi kommer gå på ett antal möten och göra några tester för vi alla bättre ska förstå hur du känner och tänker”. Då tittar hon på mig, som om jag inte har förstått någonting och säger “-Varför då? Det vet jag redan. Jag tänker snabbare än de andra barnen.” För mig var det uttalandet helt ur det blå, men det visade sig stämma när utredningen var klar.
-ULICLI står det, svarar jag lite fundersam.
-Bravo! Bravo! Jag skrev olycklig! Bravo! Skriker hon glad.
-Då frågar jag medan jag sätter mig ner. Kan du berätta lite mer om vad du ritade. Vem är olycklig?
-Det är en häxa som är arg och hon är olycklig.
-Det är en saga.
-Det kändes som en lättnad….
lite senare…
- Mamma? Har jag knäckt koden nu? (Hon syftar på läskoden)
- Mamma som är lärare blev tyst.
Strax innan vi ska baka pepparkaksdeg står hon (4 år) på tå. Går på tå och står på tå på stolen.
- Varför står du på tå så länge? Frågar mamman.
- Jag vill vara stor, jag blir stor om jag står på tå.
- Men varför så länge, frågar mamman.
- Jag är färdig med dagis, jag vill börja skolan.
Alltså oj! Ni skulle hört min åttaåriga dotters utvecklingssamtal med sin fröken idag. Hon skulle fylla i en enkät där en av frågorna var “finns det något du skulle vilja ändra på i skolan?”
- “Inte skälla ut ett barn eller 2, 3 inför resten av klassen” skrev hon.
- “Tar du illa vid dig när vi gör det?” frågade fröken.
- “Nej, det handlar inte om det! Jag tycker bara inte att det är okej! Tänk dig själv! Skulle du tycka att det var okej att A (rektorn) skällde ut dig inför alla dina bästa vänner?”
- “Ja, om jag hade gjort något som var fel” svarade fröken (“Visst säkert…” tänkte jag)
- “Jag tycker att ni borde ge barnen mer respekt! Om ni måste göra en stor utskällning så tycker jag att ni skall ta med det barnet till ett annat rum! Men barn blir inte snälla av skäll! Dom blir snälla när dom får uppskattning för det som är bra med dom.”
Vid middagen som utspelade sig då min son var 4 år, han satt bredvid svärmors väninna. Väninnan tänkte hålla en konversation med 4-åringen och sa “vad ska du bli när du blir stor då?”, sonen svarade “jag ska bli uppfinnare”, “jaha du, vad gör en sådan då?” kontrade hon, varpå sonen svarade “först tänker man, sedan ritar man och sedan gör man”. Det är en historia svärmor fortfarande får hör då väninnan blev så paff över svaret.
Dagens klokhet från sonen 6 år: Mamma, vet du varför jag klappar katten så mycket? För att du ser att han gillar det föreslår jag. Nej, det är för att han ska få sitt självförtroende.
Kollar åttaåringens matteläxa.
Uppgiften: “Räkna ut 7+8 och beskriv hur du kom fram till svaret.” Hennes svar: “Jag använde min hjärna som vet att 7+8 blir 15.”
Tioåringen har förberett sig inför mentorsamtal genom att skriva en lista på saker han vill ta upp. En av punkterna:- Grupparbete – valfritt? En jobbar, de andra tittar på – trist! Jämförelse: som att halva klassen har fritids medan dom andra löser alla uppgifter.
Man lär sig inte att samarbeta. Man lär sig att vänta.
6-åringen berättar att hon tycker att en tjej på förskolan bestämmer allting. “Det är som om hon vill bestämma hela tiden. Hon frågor “vad tycker du?”, “vad tycker du?” “vad tycker du?”. Det är för att hon inte kan komma på själv vad hon vill göra och hon tycker att jag har roliga idéer. Då bestämmer hon att jag måste bestämma allting. Så är det jämt när vi låtsasleker. Jag tycker att man bara kan leka istället”. Spännande att få en inblick, för utifrån såg det nog ut som om dottern bestämde.
5-åringen berättar om sin tid på förskolan ett år tidigare, innan det blev bekräftat att hon var särbegåvad och fick rätt utmaningar. “Jag pärlade hela tiden. Det var lugnt och skönt att pärla. Man fick var ifred och koncentrera sig. Räkna olika pärlor, komma på svåra mönster. Många barn ville att jag skulle hjälpa dem. Jag gjorde många pärlplattor, men till slut var det inte roligt att pärla längre”. Vilken tur att denna ventil ändå fanns för henne denna tid! Men när man har gjort 3d pärlplattor efter mönster som 4-åring, vad är då nästa steg?
Teckningar: Särskilt begåvade barn
Andra sidor i ämnet:
- Ur särskilt begåvade barns verklighet