Feldiagnostisering och dubbla diagnoser på särskilt begåvade barn och vuxna

Originalets titel: Misdiagnosis and Dual Diagnoses of Gifted Children and Adults.**
Författare: James T Webb

Video 14 min: Misdiagnosis of Gifted Children



Sammanfattning av artikeln Feldiagnostisering och dubbla diagnoser på särskilt begåvade barn och vuxna. Med kompletterande tillägg och anpassningar efter svenska förhållanden i nutid, av Anita Kullander legpsykolog

De vanligaste diagnoserna är: Störning i uppmärksamhet och hyperaktivt beteende (ADHD), Trotssyndrom (OD), Tvångssyndrom (OCD), Autism och humörrubbningar som manodepression, bipolär störning, kronisk depression. Dessa feldiagnoser beror på okunskap bland professionella om sociala och känslomässiga kännetecken för särskilt begåvad barn och som därför felaktigt antas för tecken på sjukdom.

I vissa fall när särskilt begåvade barn har fått en korrekt diagnos så är deras begåvning ändå en faktor som man måste ta hänsyn till i behandlingen och borde ge en dubbel diagnos. Tex. depression kräver en annan behandling om patienten är särskilt begåvad.

Särskilt begåvade barn och vuxna är i riskzonen för psykisk ohälsa dels pga. personlighetsdrag och faktorer i omgivningen. Dessa personlighetsdrag och miljöfaktorer kan orsaka svårigheter i relation till andra och psykiska svårigheter som följdaktligen kan leda till feldiagnostisering och felaktig behandling.

Kanske det mest vanliga men ändå mest förbisedda kännetecknet på särskilt begåvade barn och vuxna är deras intensitet.

Begåvade barn och vuxna är ofta mycket intensiva, oavsett om det gäller känslomässig reaktion, intellektuella sysselsättningar, syskonrivalitet eller maktkamper med auktoriteter. Otålighet är också vanligt, både med sig själv och andra. Intensiviteten visar sig ofta som förhöjd motorisk aktivitet och fysisk rastlöshet.

Tillsammans med intensiviteten som är typisk för särskilt begåvade så är de extremt känsliga för känslor, ljud, beröring, smaker, osv.

De särskilt begåvade individernas behov av att förstå, ifrågasätta och söka sammanhang och begriplighet är likaså medfött och intensivt, så även förmågan att se möjligheter och alternativ.

Miljöfaktorer är högst relevanta för problemen med särskilt begåvade. Intensiviteten, känsligheten, idealismen, otåligheten, ifrågasättande av den gällande ordning – inget av dessa behöver nödvändigtvis vara ett problem. Faktum är att vi vanligtvis uppskattar dessa personlighetsdrag och beteenden – såvida de inte uppvisas i ett strukturellt klassrum, eller i ett starkt organiserat företag eller om de råkar utmana någon viktig tradition. Speciellt de särskilt begåvade barnen är dom som utmanar traditioner eller ”status quo”.

Det finns en mycket forskning som visar på att särskilt begåvade barn tillbringar åtminstone en fjärdedel av sin tid i klassrummet väntande på att andra ska komma ikapp. Uttråkning är ohejdad pga. åldersindelningen i våra kommunala skolor. Kamratrelationer för särskilt begåvade barn är ofta problematiska, inte minst beroende på den ojämna inre utvecklingen som så många särskilt begåvade barn uppvisar. Utvecklingen är ojämn över olika skolämnen, social förmåga och kroppslig utveckling och deras omdöme ligger ofta efter deras intellekt.

Tänkbara problem som kan kopplas till särskilt begåvade barns karaktäristiska styrkor.

Till neuropsykiatriska diagnoser räknas främst ADHD, ADD och Autism (Aspergers syndrom). Man benämner ofta dessa som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – npf.

Många särskilt begåvade barn feldiagnosticerats. Det särskilt begåvade barnets karaktärsdrag som intensitet, känslighet, otålighet och höga motoriska aktivitetsnivå kan lätt misstas för ADHD.

Det särskilt begåvade barnets utvecklingsnivå är annorlunda (ojämn) i jämförelse med andra barns och utredande personal måste fråga sig om barnets ouppmärksamhet eller impulsivitet uppträder bara i vissa situationer och inte i andra. Om problemet är situationsbetingat så är det troligen inte ADHD.

Det finns internationella kriterier som ska vara uppfyllda för att en diagnos ska fastställas. Beroende på vilken institution det gäller så använder man antingen kriterierna i DSM-5 eller ICD-10.

1. Det problematiska beteendet ska finnas före tolv års ålder.
2. Det problematiska beteendet ska finnas i minst två sammanhang/miljöer. Tex hem, skola, fotbollsträning, danskursen, släktfika mfl. (det gills inte om problemen visas tex på två olika ämneslektioner i skolan)
3. Svårigheterna/problemen ska vara av sådan art att barnet behöver stöd av en vuxen för att klara det som kan anses vara normalt för åldern.
4. Inget annat ska kunna förklara svårigheterna/problemen. Tex depression, trauma, utsatt för mobbning, understimulans, felstimulans mm.
5. Man bör vara medveten om att en diagnos kan ”växa bort”. Dvs att barn växer och utvecklas hela tiden och därför bör man ompröva diagnosen med jämna mellanrum, tex vartannat år.

Diagnoskriterierna ger stort utrymme för tolkning vilket medför att det förekommer feldiagnostisering – både under- som över-diagnostisering. Jag hörde om en psykolog som hänvisade till att barnet hade problem både på matematiklektionerna och idrotten och då var det på två ställen som uppfyllde kriteriet för ”två sammanhang/miljöer”. Det menar jag är en allvarlig feltolkning. Jag menar att svårigheterna måste finnas både hemma och i skola/fritid. Dvs miljöer som är kravfyllda, inte är så kravfyllda och aktiviteter som är självvalda.

Vidare finns det feltolkning av ”social förmåga”. Om det skiljer 20-30 IQ-enheter mellan två individer så har de sällan något gemensamt. Lågt begåvade barn väljs bort av ”normalbegåvade”. Särskilt begåvade barn vill väldigt sällan umgås med normalbegåvade barn. De går hellre ensamma – vilket kan feltolkas som ”sociala svårigheter.

Hemmet kan också vara omedvetna om de anpassningar man gjort så att barnets ADHD ”maskeras”. Likaså kan överkrav, stress och trauman ge beteenden som liknar npf-diagnoser. Inte ovanligt att barn/elever som är utsatta för mobbning uppvisar alla möjliga beteendestörningar som kan se ut som diagnoser.

Med tanke på ovanstående är det oerhört viktigt att det är kompetent personal, av Socialstyrelsen legitimerade, som bedömer diagnos eller inte diagnos.

Trotssyndrom(Oppositional Defiant Disorder) och särskilt begåvade.

Denna diagnos diskuteras inom psykiatrin om den egentligen finns eller bara är ett uttryck för brister i uppfostran. Intensiteten, känsligheten och idealismen hos särskilt begåvade barn får andra att se dem som viljestarka. Maktkamper med föräldrar och lärare är vanliga, speciellt när dessa barn får kritik (som de ofta får) för några av de karaktärsdrag som gör dom särskilt begåvade.

Bipolär sjukdom eller manodepressiv sjukdom (även bipolärt syndrom) och andra humörrubbningar.

I adolescensen eller ibland tidigare genomgår särskilt begåvade barn ofta perioder av depression som är relaterat till idealistisk besvikelse. Deras känsla av ensamhet och främlingskap kulminerar i en existensiell depression. Det är dock inte självklart att denna sorts depression kräver en så stark diagnos.

Tvångssyndrom (Obsessive-Compulsiove Disorder) och särskilt begåvade.

Redan som förskolebarn tycker särskilt begåvade barn om att organisera folk och saker i komplexa former och begrepp och kan bli ganska upprörda när andra inte följer deras regler eller inte förstår deras scheman. Många förskolebarn uppfattas som perfektionister och dominanta eftersom de försöker organisera de andra barnen. ibland försöker de tom organisera familjen och/eller lärarna. När de växer upp så försöker de intensivt hitta “livets regler” och för sammanhang och konsekvens i tillvaron. Deras intellektualisering, angelägenhet, perfektionism, idealism och intolerans för andras misstag kan misstas för tecken på Tvångssyndrom eller tom Autism.

Inlärningssvårigheter.
Särskilt begåvade barn med IQ 140 eller mer har inte sällan en skillnad mellan Verbal respektive Performance IQ. en sådan skillnad handlar oftast inte om en hjärnskada även om det antyder en ovanlig inlärningsstil och kanske till relativa inlärningssvårigheter i vissa avseenden. (En särskilt begåvad kan vara dyslektiker – Anitas kommentar).

Likaså är skillnaden mellan de högsta och lägsta resultaten på delskalorna ganska tydliga. Det är inte ovanligt att deltesten skiljer mer än 7 poäng – speciellt för de mycket högt begåvade. Detta kan uppfattas som inlärningssvårigheter och i prestationstermer kan man också se det så.

Det är viktigt att psykologer förstår och inser begreppet “asynkron utveckling” och förstår att de flesta särskilt begåvade barnen uppvisar en sådan signifikant spridning av sina förmågor.

Dålig handstil används ofta som en indikator på inlärningssvårigheter. Hursomhelst, många och kanske de allra flesta särskilt begåvade barnen uppvisar dålig handstil.

Psykologer måste förstå att utan åtgärd så kommer problem med självuppskattningen hos särskilt begåvade barn med inlärningssvårigheter, likaväl som hos dom som bara har asynkron utveckling, eftersom de tenderar att värdera sig själva mer efter vad de inte kan göra istället för vad de kan göra.

Mardrömmar och sömngående uppträder oftare hos särskilt begåvade, speciellt hos pojkar. Det är osäkert om detta ska betecknas som en feldiagnostisering eller en dubbeldiagnos. Säkert är att föräldrar rapporterar vanligen att deras barn har livliga, intensiva (och ofta i färg) drömmar och att de många särsklit begåvade pojkar är mer benägna att gå i sömnen, vara sängvätare som troligen relaterar till deras drömmar och att de pratar i sömnen.

Det finns rapporter som antyder att vissa särskilt begåvade personer behöver signifikant mindre sömn. Några vuxna uppger att de sover endast 4-5 timmar per dygn.

Många av våra smartaste och mest kreativa sinnen kommer inte bara att vara oupptäckta utan de riskerar också att få diagnoser som indikerar funktionshinder. I årtionden har psykologer och andra inom hälso-och sjukvården fokuserat på funktioner hos personer med låg intellektuell funktionsnivå. Det är på tiden att vi ger samma uppmärksamhet till våra mest begåvade, talangfulla och kreativa barn och vuxna. Åtminstone är det tvunget att professionella får tillräcklig kunskap och förståelse så att de inte längre drar slutsatsen att medfödda karaktärsdrag hos särskilt begåvade representerar en funktionsnedsättning.